Brytbrytbryt

Det är en sak att staka sig på många av ens egna ord.
Eller att darra patetiskt.

Men när något i att ens pappa som lovat dyka upp, men inte gör det, får en att nästan bryta ihop, tar vi det till helt andra dimensioner. Att han lugnande ska behöva ursäkta sig och lyssna på gråtundertonerna, är helt nytt.

Kvarlämnad dagisflicka, blandad med lättnad, och särskilt ångest, inför att räcka över boken senare i kväll.
Man har lust att ta 132an åt andra hållet, eller hoppa av vid Hanaholmen och fortsätta sin dyngsura skohistoria till dumma öar.

För efter den jobbigaste jobbigheten och alla väldigt oförberedda Hellen Olivian, blir pengar och mat måsten. Iso omena nås efter skogsstrapatser i regn, och många dumma återvändsgrändsgenvägar.

Man kommer att vara sjuk i Sverige. Men hoppeligen lättar trycket.
Trots att: Någon. Någon och jobbiga samtalsämnen.

Men ärligt talat: hade ingen aning.
Och nu: snedvridning.